Bling Bling - Anna Berglund, Orrefors Glasbruk

Med sin fabriksarkitektur från skilda epoker är industrilandskapet ut med Motala ström i Norrköping en fascinerande kulturmiljö. Området, vars industriella historia sträcker sig tillbaka till 1600-talet, har under de senaste decennierna genomgått en snabb förändring. Fabriksbyggnaderna från 1800- och 1900-talens industriella guldålder har en efter en tagits i bruk för andra ändamål, en utveckling speglande övergripande skiften inom den globala ekonomin och samhällsordningen. Norrköpings arkitektoniska minnen från olika stadier av industrialismen har nu fyllts av vår tids kultur- och kunskapsinstitutioner och tjänsteföretag. Här finns universitet, museer och kontor. Något av ett nav i området är Louis de Geer konsert och kongress, en omfattande evenemangsanläggning invigd år 1994, delvis inrymd i äldre fabriksbyggnader.Flygeln, en ny separat del av konsert- och konferenscentret öppnad 2007, är också den inrymd i en äldre industrifastighet som blivit om- och tillbyggd för sitt nya användningsområde. Ett av de mer accentuerade tilläggen är det generöst tilltagna burspråk i foajén vars glasväggar löper mellan golv och tak. I burspråkets tak hänger Bling Bling, en femdelad ljuskrona av glaskonstnären Anna Berglund. Placeringen gör den till ett blickfång från både in- och utsidan av byggnaden. På natten blir den en färgstarkt lysande orienteringspunkt för besökare på väg till eller från Flygeln.Anna Berglund har låtit de fem kuporna i armaturen få sin form efter profilen av en klassisk kristallkrona. Profilerna beskriver en kontinuerlig rörelse i 360 grader runt tänkta mittaxlar; det är som om vi mötte kristallkronor som roterar så snabbt att ögat endast registrerar deras yttre konturer. Från den moderna konsthistorien känns idén igen från den italienske skulptören Renato Bertellis berömda porträttbyst Profilo continuo di Mussolini (1933) och Sivert Lindbloms besläktade arbeten med ansiktsprofiler som bland annat kan ses i hans konstnärliga gestaltning av Västra skogens tunnelbanestation (1975). Anna Berglunds ljuskrona skiljer sig från dessa förebilder genom att det som avbildas inte är en människa utan ett ting. Efterbildningen resulterar i fallet med ljuskronan inte heller i en renodlad skulptur utan i ett objekt som även fyller en praktisk funktion som ljusspridare. Foajéns ljuskrona är på en och samma gång ett fungerande bruksföremål och en kontemplation över den föremålstyp den representerar. I utförandet kombineras ett analytiskt intresse för form med ett lekfullt och öppet förhållningssätt till konsthistorien och den värld av ting vi omger oss och iscensätter vårt sociala liv med.Kristallkronor i mindre format förknippar vi gärna med salongerna i 1800-talets borgerliga stadsvåningar. För den programmatiska modernismens arkitekter och formgivare var dessa kristallkronor ett av många exempel på opraktiska och otidsenliga inredningsdetaljer som skulle bekämpas. Den utsmyckade borgerliga salongen blev en föraktad och förlöjligad miljö. Modernismens negativa värdering av denna epok och dess ideal kom länge att färga vårt lands debatter och arbetsformer inom design och konsthantverk. Men pendeln slår någon gång alltid om. 1800-talets konstindustri, med sin förkärlek till historiska stilar, ornament och teknisk perfektion närmas nu med nyfikenhet och intresse av unga formgivare. Anna Berglund är en av många konsthantverkare som låter sitt arbete gå i dialog med 1800-talets dekorativa inredningsideal. Här kommer den borgerliga salongen tillbaka, men inte som den dystra och spöklika interiör den framställdes som i modernismens heminredningsmanualer utan som en gnistrande och förförisk miljö.
Love Jönsson
Kritiker, skribent, curator och rådgivare i Sverige och utomlands